Livet

Jag är en person som har höga förväntningar och förhoppningar i livet. Det gör att jag till slut tröttnar och bara ger upp. Jag hatar att jag är en sådan person för jag fattar inte varför jag inte bara kan stå kvar och kämpar. Att kämpa för något är ju något bra, det är bara det att det tar evigheter att nå ett mål och jag har väl kanske inte tålamod till det. Idag känner jag att jag står på en punkt och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare till nästa punkt. , om jag ens vill.
Just nu känner jag att det finns inget jag kan förändra och heller ingenting jag kan göra, känner mig helt enkelt hopplös.
Idag känner jag mig som världens grubblare och grubblar igenom hela mitt liv, som små bilder i mitt huvud. Den starkaste bilden jag har av mitt liv är när vi fick Maximiliam. Ens barn är den finaste och den mest värdefullaste kärleken man kan få och har. Det är ingen kärlek man kräver och heller ingen kärlek som kommer att försvinna.. Det FINNS bara, det bara är så. Det man har runt omkring sig ska man vårda väl, älska och vara rädd om och även sig själv.
Det värsta är att om man inte älskar sig själv kan man heller inte ge någon annan tillåtelse att älska en.

Jag börjar verkligen undra vad det är som hänt runt omkring oss allihopa. Vad är det för fel på oss, varför är vi så här.. Den ena deppar hit den andra dit,. Finns det något slut eller ska det fortgå såhär.. Det är nästan så man bli arg. Vart tog all sammanhållning vägen? All glädje som alla hade och som alla kunde glädjas åt.. Jag önska verkligen jag kunde få spola tillbaka bandet.. LÅÅÅÅÅÅÅÅNGT!!!!!

Saknar faktiskt min husmorliknande sida då jag tog hand om alla andra runt omkring mig. Bakade, lagade mat. Saknar att få ro om.... Saknar också min energi och kraft, saknar att få vakna med ett leende åå bara vara utvilad. Vart har allt tagit vägen och vad går man egentligen miste om? Framtiden är till för att utvisa våra misstag och också ge oss lärdom....

XOXO